Glädje, depression, självmord
Jag ska gå och äta där så fort jag får råd. Fast jag har ångest över en grej. Jag gillar inte att dricka alkohol till middagen. Jag kan äta en maträtt för 500:- men jag vill ändå ha Coca Cola till middagen. Det är det bästa jag vet. Jag njuter gärna av ett riktigt bra, fint vin före eller efter middagen. Men inte när jag äter den. Så jag vet inte om jag har mage att beställa Coca Cola av mina arbetskollegor. Hmmm.... Men iallfall är jag så glad över att det går bra och att alla är så toppen. Mitt andra jobb håller jag hemligt än sålänge. Vill börja innan jag skriver om det. Men jag är peppad inför det också! Hon som intervjuade mig, Anna, var en fantastisk kvinna. Jag blev inspirerad och hennes passion för sitt jobb smittade verkligen av sig.
---
Allt är inte frid och fröjd dock. Jag ska skriva ett manus som ansökan till en utbildning jag gärna vill gå i höst. Jag vill skriva om unga människors depression, psykvården och självmord. Det är en överjävligt tungt ämne men det är viktigt. De flesta som bestämmer över unga människors välmående är långt över 50 år som inte varit unga på väldigt länge. Det är dags att vi 70/80-talister tar tag i det här nu och skapar debatt och ändrar saker och ting. Bara en sån sak som att Stockholm Stad varje år satsar 70 miljoner på vägarbeten och 2 (TVÅ) miljoner på psykvården säger väl fan allt. Jag blir så jävla förbannad när jag läser såna siffror.
Även om jag inte är en duvunge som ser på världen med stora naiva ögon, så är jag fortfarande ung nog att tro att jag kan förändra saker. Om inte jag gör det, vem fan ska göra det då? Det där gäller iofs allt, men det jag vill göra med manuset är att få nån fet gubbjävel som bestämmer över VÅRA SKATTEPENGAR att tänka till. Kanske, KANSKE, kan det hända något. Men antagligen inte. Men fuck it, man måste försöka. Poängen är dock att jag inte kan komma igång med skrivandet. Det är som att jag har bakbundna händer. Det är helt enkelt för jobbigt. Speciellt med tanke på vad som hände förra helgen. Men, dom saker som räknas här i livet måste man kämpa för. Annars är det inte värt något.
Jag har gjort en hel del reseach den senaste tiden om just självmord och jag har upptäckt att jag är väldigt fascinerad av det. Och det är jag inte ensam om att vara. Det känns ofta som att en person som tar livet av sig får en slags hjältestatus. Folk som knappt kände personen i fråga är helt plötsligt en nära vän. Alla vill vara delaktiga på något sätt och det kanske är ett sätt för folk att hantera smärtan och döden.
Men på något sätt blir det jävligt äckligt. Varför vill folk (som inte ens känner personen som begått självmord) vara delaktiga i en annan människas olycka på det sättet? Är folk sensationslystna eller bara sugna på dramatik? För självmord är ett romantiskt och makabert sätt att dö på. Man lever vidare för evigt om man dör ung. Live fast, die young. Fast är det det modigaste eller fegaste man kan göra? Är det själviskt eller inte? Det finns så många frågeställningar kring ämnet att hjärnan snart kokar över. Jag behöver en paus. Imorgon ska jag sätta igång med skrivandet.
Kommentarer
Postat av: ModEmma
Det är jätte konstigt det där.
mitt andra ex. (jag har ju sååå många du vet) kom hem till mig mitt i natten i helgen och lipade över det som hänt med Anders. Jag frågade honom varför han var så jävla ledsen över det, eftersom han just som du skriver INTE kände Anders. Sjukt. Sen kom han på att han var ledsen för att jag är ledsen. Va fan, jag fattar ingenting.
jag känner en kvinna som doktorerar och jobbar på Göteborgs universitet, hon ringde mig för att kolla läget och berättade lite om statistiken över just självmord och mäns sätt att ta sitt liv.
De flesta män tar sitt liv när de är över 30, mår bättre och då oftast hoppar de från någonting, ja tex. Västerbron. jävligt konstigt. Precis som att dom får lite lite kraft då och orkar göra något åt saken, medans kvinnor pratar mycket om det men vågar aldrig göra något, bara försöker men vågar inte ända ut.
Trackback
