Ingen kontakt med hjärnan.


Det här med koordination. Något jag trodde jag hade i kroppen, men tydligen inte. Jag var på ett step-up pass igår. Det var 7 år sedan jag gick på step-up senast. Man kan ställa brädan på olika lägen. Jag tog på det högsta och jobbigaste, inget meseri här inte. Den hurtiga damen som höll i passet frågade ifall det var någon ny på passet. Jag räckte försiktigt upp handen. "KAN NÅGON HJÄLPA HENNE ATT STÄLLA IN BRÄDAN PÅ LÄGSTA NIVÅN" skrek hon ut. "Nä!" kontrade jag med. "Jag ska ha på svåraste". Hurtbulletanten flinade lite åt mig med en blick som sa "vi får väl se hur det här går för dig".

Under passet var hela jag som en scen ur "Sällskapsresan" eller nån annan buskisfilm. Armar och ben hade ingen som helst kontakt med hjärnan, dom flög omkring lite på måfå. Det var en stegkombination på ungefär 25 steg och hopp man skulle lära sig på två röda sekunder, och det lyckades tydligen alla utom jag med. Det var ju för i helvete som en Janet Jackson video. Helt sjukt! 

Men nästa vecka ska jag dit igen och BRILJERA. Det viktigaste är ju att man blir trött och tränar. Det blev jag, minst sagt.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0