Chapel Hill. En av de bästa klubbarna jag har varit på. Jag har aldrig sett sån kaosgläjde någon annanstans i Stockholm. Jo på Ace, såklart. Men det fina med CH är musiken. Även om det ibland är jättekul att dansa till trendig untzuntz-musik så vill nog alla små fyllon helst, innerst inne, höra hits på fyllan. Dåliga hits. Från 90-talet. Sånt man lyssnar på smyg och fuldansar till hemma när persiennerna är nerdragna. Och det är precis vad CH levererar med sån finess att det bara finns glädje i luften. Inga onda kredd-trötta blickar från någon. Men samtidigt finns det ju någon slags ironi med det. Precis som att folk har skitfula nördglasögon, stavar helt fel med vilje eller har en sexpackskartong på huvudet. Lite spexigt och inte på allvar. Jag hoppas verkligen att allvaret aldrig kommer tillbaka. Jag hoppas att folk går ut, spelar skitmusik och har kul. Det är precis vad alla stiffa stockholmare behöver. Handklapp, stamp, Orup och dans!
